.

Dra åt helvete! Är en bra beskrivning på ett cykelpass med tre starka killar, det går inte att beskriva på något annat sätt. En runda som började från centrum, lextorp, sjuntorp, gärdhem och slutligen cetrum av Trollhättan igen. 37 km cyklade vi på ynka 1,23 h. Det var inte så konstigt att mina lår brann och pirrade, det gick så jävla fort. Jag har aldrig tränat med killar på detta sättet, på gymmet är det en helt annan sak. Det är bara att plocka bort lite vikter så kör jag mitt tempo sedan men inte med cykling. Jag var tvungen att hänga på, jag vill inte förstöra deras träning medans jag kämpade för livet för att orkar upp för alla JÄVLA backar. Under rudan hann jag skilja med ett antal gånger med cykeln, jag var arg, trött och snorig. Det var ingen glad Madelen som satt på cykeln just då. Jag måste ta mig en stor funderar ang vätternrundan, det är ju helt jävla galet att jag ska cykla 30 mil när jag är helt död efter nästan 4 mil. 

Idag ska min starkas kropp få vila, vila med kanelbullar och mycket mat. Måste försöka fylla igen de 5 tappade kg som har blivit pga alldels för mycket träning och alldels för lite mat. Jag är nöjd med min vikt men inser att för att orka behöver jag äta och jag behöver äta mycket mer än vad jag gör. 

 

Nu kanelbullar. 

 

 

Jag har kommit till en ny fas med min träning just nu, nu handlar det inte längre om att gå ner i vikt eller att bränna lite mer..det är skönt att hitta nytt fokus, att hela tiden se till att mina muskler blir starkare och segare..

Nu inför triathlontävlingen och vätternrudan letar jag efter att höja min mjölksyretröskel. Att se till att den kommer senare in i träningspasset. Under mina löprundor har jag koll på när den kommer och jag försöker hela tiden pressa bort den genom att trycka ner mer syre i musklerna. Större och djupare andetag, ner i muskel och låt muskeln arbeta vidare. Sedan från ingenstans säger det PANG, där kom den som en blixt från klar himmel. Arg som ett bi kan jag inte sluta, jag kan inte börja gå, jag får inte börja gå, jag måste jobba bort mjölksyran för den måste bort. Jag börjar få fokus på när det kommer och hur jag känner att den är på väg, vilket är gott att jag har löpningen under kontroll. När det gäller cyklingen har jag ingen som helst koll på när syran närmar sig, ingen aning..när jag sitter på cykeln och cyklar ut mot hjärutm, vägen gå upp och ner, jag har koll, jag har tempot uppe och susar fram. Efter en timme av flyt är det dags att vända och kämpa hem, det är där jag tror att syran börjar smyga sig på...Huvud börjar också ta stryk, tankar så som "skulle detta vara vätternrudan har du inte ens cyklat en femtedel, hur ska jag orkar". Hur ska min muskeler hålla? Hur ska jag överleva den tävlingen? Hur? Kan det vara så att just nu i min träning är det mitt huvud som är min mjölksyra, är det så att den säger stopp först...återstår att kolla på söndag då nästa tur måste ske, nästa gång det är dags att förändra syratröskeln. Lite längre, lite snabbare, lite bättre och lite svettigare..