.

Allt är svart! Visst finns det ljuspunkter men när hjärnan stänger ute allt annat så är det bara svart. Sorgen kommer fram och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Jag vet inte om jag förstår och inser, jag förstår men jag vill inte förstå.

Min vardag består av att hålla hjärnan sysselsatt men det går inte nu, nu är det svart svart svart och en liten bit av ilska finns i mig.

Hur kan livet vara så orättvist? Hur? Var i krykan på tacksägelse och prästen pratade om hur livet kan vara orättvist men att Gud ändå är god. Ha? Vad dillade han om? Hade han glömt Japan, Hitler och Cancer? Desto mer jag tänker och gråter om vartannat så blir jag förbannad! Jag blir arg på mig själv...

Här är jag en 22 årig tjej, är lycklig lottad att ha en underbar familj, fantastiska vänner, jag kan även gå, se, höra, lukta, smaka och känna.

Jag har allt som är värt att ha och ändå gnäller jag. Gnäller över några extra kilon här och där, en dålig hårdag, inga fina kläder, nervös inför tentor ovs.

Efter att ilskan har svalnat kommer tomheten och sorgen har tar över igen och insikten börjar komma tillbaka.

Den onda cirkeln har börjat snurra och den snurrar fortare och fortare, när stannar det? När slutar den snurra?

Sorgen har checkat in på Kungsgatan 3, kommer den någonsin att checka ut?

Kjell Samuelsson, alltid <3