.

Pluggar i Ipoden, musiken spelar på högsta volym, pulsen ökar till musiken, klockan nollställs och sätts igång. Mina ben börjar springa, meter efter meter blir till kilometer och desto snabbare jag springa desto mindre hör jag mina tankar. Min snittid pendlar mellan 4.30 -5.00 per/km. Jag tillåter inte mig själv att ligga högre än 5.00 och jag lyckas hålla de tempot hela rundan. Jag avverkar kilometer efter kilometer efter mig men jag vet inte riktigt vart jag är på väg. Jag vet dock att jag älskar när mjölksyran kommer smygande i mina ben och när man känner att nu får det vara bra och då kommer adrenalinet och sätter till. Jag vet inte hur det sker men man ökar ytterligare och enda som finns i tankarna är att komma i mål på utsatt tid och helst lite under. Att kommer under 40 min på 8 km. Just nu är det bara jag, min klocka och mina ben. Jag springer nästan bara konstant och kollar på min klocka, jag vet inte hur tiden blev så viktigt. Jag tror tjejmilen kom upp i tankarna och det blev ett test inför de loppet.
När det är 1km kvar tror jag att jag ska lägga av och vara nöjd men icke då kommer ytterliga en adrenalinchock och jag får nya krafter. Jag ser målet om 100 meter är jag framme och den känslan när klockan stannar och visar 39,19 är obeskrivlig. Det är därför man fortsätter att springa för att den känslan när man har lyckats med en runda är obeskrivlg.
Jag ser ut som en tomat i ansiktet men vad gör de för under 40 minuter var det bara jag och mitt springande. Inget annat och det var skönt och välbehövligt så nu sitter jag här med en blodblåsa under min fot men är grym nöd. Sådan här höjer självkänslan något otroligt, jag kan och nu vet om jag om det.